lovisa, 16 år

 
En stark känslovåg drar över hela mig och upptar allt utrymme i min kropp och för ett par korta sekunder kan jag känna precis så som jag kände då. När vågen svept förbi, efter de där skunderna av total sammankoppling, uppstår istället en suck av ett ekande tomrum som jag inte riktigt vet var jag skall placera. Ett tomrum mellan en person som kände då och en person som känner nu. I just det ögonblicket är det som om vi vore två totalt skilda personer, trots att vi alldeles nyss varit så nära.  
 
Och i det ögonlicket kan jag inte hindra den intensiva känslan som slår rakt emot mig, känslan av att vilja krama om henne hårt och berätta för henne att hon inte behöver oroa sig, att hon inte behöver tänka på hur allting kan komma att bli. För jag vet ju att allt kommer att bli så himla, himla bra tillslut. 

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: