vårkänsla

Årets första dag med vårkänsla (även om det var en kylig sådan) i luften. 
Lovisa och jag slutade tidigt så vi promenerade hem till mig och insvepta i filtar
drack vi kaffe på altanen och fyllde på med D-vitamin så länge vi kunde. 
En helt perfekt första måndag efter lov. 

UR ARKIVET

Det blev ett antal olika bloggportaler för mig när jag skrev som mest. Jag vet att jag har skrivit om det förut, men det är verkligen en så märklig känsla att titta på bilder men framförallt att läsa texter som jag skrivit då, förut. Som att det är en helt annan person jag läser om, samtidigt som hon är allt jag är men nu är jag lite till. Jag kan dock inte låta bli att förundras över Lovisa 16/17 år gammal. Hon är så klok. Har koll på det mesta, samtidigt som jag vet många fler tankar hon hade än så.

 

Jag vill ta med några texter av det jag skrev hit till denna bloggen. Här är ett par av dessa varav några är citat ur något längre texter. 

 

 

"Under ett par minuter strömmade bilar och mopeder ned mot centrum. Stannade för rött ljus, gasade för grönt. Enbart motorernas brummande ljöd i den svala morgonluften. Alla var på väg, förmodligen till den plats de var på väg till varje dag, i samma bil, samma tid, på samma väg. Vanligtvis är jag också en del av det vilket jag idag stod vid sidan om och betraktade. Tisdag – självstudier. Njutandes av befinna mig där jag gjorde började jag promenera motströms, med kopplet i ena handen och kameran i den andra – också på väg, men åt ett helt annat håll."

 

 

"… i det stora hela ingen särkilt speciell siffra att fylla, tänkte jag. En ålder som mest går ut på att vänta till nästa års födelsedag, då man slipper ur mellanåldern som jag befinner mig i nu och blir ”stor”. Så snart jag hörde min familj stämma in till ”ja må hon leva” under gårdagens morgonkvist tänkte jag om. Jag tyckte verkligen om att fylla år, en känsla som näst intill kändes obekant numera. Jag förstod då att jag inte har någon brådska att bli just ”stor”.

Tids nog blir förhoppningsvis även jag arton, tjugo, trettio, femtio och åttio. Min fina vän Louise gav mig det kloka rådet att passa på att njuta av barndomen nu, för den får man aldrig igen. En väldigt vettig tanke om ni frågar mig. Arton får helt enkelt vänta 364 dagar till. 364 dagar att växa men framförallt njuta av att vara sjutton och barn. Det är vad de vackra rosorna på mitt rum påminner mig just nu och självklart är de sjutton av dem."

 

 

"Mitt liv snurrar som ett stort hjul: lagom snabbt, konstant, behagligt och framförallt framåt. Gruskornen på vägen känns knappt märkbara och bumlingarna som korsar min väg titt som tätt går med lite trix och knep att ta sig runt utan större problematik. Det är en härlig känsla att vara den som håller i tyglarna, även om de fyra benen under mig stundtals överraskar och tar sin egen vilja i främsta rum. Just för stunden kan jag i vilket fall luta mig tillbaka på dess mjuka rygg, behagligt i skritt och förlita mig på att jag befinner mig på rätt rygg, på rätt väg."

 

 

"Jag antar att det är så att vara barn, att smälla i dörrar och skrika så att hela grannskapet hör. Jag antar att det är så att vara förälder, att vägleda och få höra att man aldrig förstår. Framtiden kommer innehålla fler konflikter men desto fler lyckostunder. Jag tänker att det är vad som skapar en familj. Konflikter som grundar sig på kärleken från föräldern till sitt barn och tvärtom. Stunder tillsammans som kommer vara vackra minnen att tala om senare."